Sune Lindqvist
Sune Lindqvist (20. marts 1887 i Eskilstuna - 23. marts 1976) var en svensk arkæolog.
Sune Lindqvist var søn af læreren Carl Axel Lindqvist og Hermannia Brambeck. Han disputerade ved Uppsala universitet 1916 på en afhandling om den hellige Eskils biskpedømme. Fra 1910 var han amanuensis ved Kungliga Vitterhetsakademien, en position han opretholdt til 1927. Efter sin dokterdisputats blev han udnævnt til docent i nordisk og sammenlignende oldkundskab ved Stockholms högskola.[1] Han blev siden professor i arkæologi ved Uppsala universitet i årene 1927-1952, og Värmlands nations inspektor til 1949.
Lindqvist er især kendt for udgravningen af Ottarshögen og hans gennemgang af fundene fra og stratigrafien i Uppsala högar, publicerede 1936, samt en monografi om Gotlands billedsten fra 1942. Sammen med seminariet i nordisk fornkunskap ved Uppsala universitet udviklede han nye udgravningsmetoder i arbejdet med bådgravene ved Valsgärde.
Lindqvist er af efterverden blev påstået at have haft nazistiske sympatier. Arkæologen Magnus Alkarp, som har forsket omkring den nazityske påvirkning på den svenske arkæologi mener, at dette er fejlagtigt. Lindqvist var en varm tyskven, men antinazist. I foråret 1940 blev han den ledende person i et uformelt netværk, som modarbejdede den nazistiske flygtningespionage i Uppsala. Han gemte adskillige jødiske og politiske flygtninge på flere steder rundt om i Sverige, især i Värmland og Dalarna, men også i sit hjem, hvilket man bemærkede sig i Berlin.
Sune Lindqvist var medlem af Humanistiska vetenskapssamfundet i Uppsala, Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Kungliga Gustav Adolfs Akademien, Vetenskapssocieteten i Uppsala, og det danske Videnskabernes Selskab i København.
Han giftede sig i 1919 med Ingeborg Wilcke, datter af kommendørkaptejn Eric Wilcke og Hanna Andersson.
Forfatterskab
På internettet
- Sune Lindqvist: "Ett "Frös-Vi" i Närke" (Fornvännen 5, 1910, s. 119-138)
- Sune Lindqvist: "Två västgötska grafbyggnader från stenåldern" (Fornvännen 6, 1911, s. 126-140)
- Sune Lindqvist: "Ramsundsbron vid Sigurdsristningen och en storbondesläkt från missionstiden" (Fornvännen 9, 1914, s. 203-230)
- Sune Lindqvist: "En uppländsk gårdsanläggning från stenåldern" (Fornvännen 11, 1916, s. 164-180)
- Sune Lindqvist: "Ottarshögen i Vendel" (Fornvännen 12, 1917, s. 127-143)
- Sune Lindqvist: "Åker och Tuna : en ortnamnsstudie" (Fornvännen 13, 1918, s. 1-30)
- Sune Lindqvist: "Den keltiska hansan : eller huvudorsaken till kulturnedgången i Norden vid järnålderns början" (Fornvännen 15, 1920, s. 113-135)
- Sune Lindqvist: "Snorres uppgifter om hednatidens gravskick och gravar" (Fornvännen 15, 1920, s. 56-105)
- Sune Lindqvist: "Ynglingaättens gravskick" (Fornvännen 16, 1921, s. 83-194
- Sune Lindqvist: "Till vår folkvandringstids historia" (Fornvännen 17, 1922, s. 166-188)
- Sune Lindqvist: "Hednatemplet i Uppsala" (Fornvännen 18, 1923, s. S.85-118)
- Sune Lindqvist: "De koniska hjälmarna hos de utomnordiska germanfolken under folkvandringstiden" (Fornvännen 20, 1925, s. 227-240)
- Sune Lindqvist: "Vendelhjälmarnas ursprung" (Fornvännen 20, 1925, s. 181-207)
- Sune Lindqvist: "Slesvig och Birka" (Fornvännen 21, 1926, s. 245-265)
- Sune Lindqvist: "Hedeby och Birka" (Fornvännen 21, 1926, s. 1-26)
- Sune Lindqvist: "Birkamynten" (Fornvännen 21, 1926, s. 307-334)
- Sune Lindqvist: "Geretebrakteaten och dess likar" (Fornvännen 22, 1927, s. 217-233)
- Sune Lindqvist: "En bronsåldersdepå från Storvreta nära Uppsala" (Fornvännen 22, 1927, s. 96-106)
- Sune Lindqvist: "Båtgravarna vid Valsgärde" (Fornvännen 26, 1931, s. 372-377)
- Sune Lindqvist: "Uppsala högars datering" (Fornvännen, 1949, s. 33-48)
- Sune Lindqvist: "Sköld och svärd ur Vendel I" (Fornvännen, 1950, s. 265-280)
Litteratur
- Anno 76, Stockholm 1977, s. 102
- Vem är det 1961, Stockholm 1962, s. 643
- Magnus Alkarp: Från gästabudet i Valhall till konferensen i Wannsee - den nazistiska infiltration av svensk arkeologi 1933-1945; Uppsala 2007.
