Wikipedia:Dagens skandinaviske artikel/Søndag/Uge 37, 2021

En ija‑stam är en ordstam i germanska språk, särskilt germanska fornspråk. Namnet kommer av de sista ljuden (‑ija‐) i den del av ordet som kallas ”stammen”.

Ett modernt germanskt språk som svenska har ganska korta ord, och inte så många ändelser. Men svenska tros ha utvecklats ur ett urgermanskt språk, som i sin tur utvecklats ur främst urindoeuropeiska. Gemensamt för dessa äldre språk är att de hade längre ord, som ofta bestod av tre komponenter:

rot–stamsuffix–ändelse

Roten och stamsuffixet utgör tillsammans stammen. Om stamsuffixet är ‑ija‑ är ordet en ija‑stam.

Orden i äldre språk som föregick svenska och besläktade språk indelas i grupper efter stamsuffixen. Det fanns ett tjugotal stamsuffix i svenskans och andra germanska språks föregångare. Ett av dessa stamsuffix var ‑ija‑. Ett exempel är det förhistoriska ordet herðijaz, som utvecklats till det svenska ordet herde.

Ordet ”stam” har en dubbel betydelse. herðija‐ är en stam, men språkforskare säger också att hela ordet herðijaz är en ija‑stam. Modernare former av detta ord, som sv:fornnordiska hirðir och svenska herde kan också kallas ija‑stammar, men i fråga om moderna språk är det oftast inte relevant att ange deras ursprungliga ordstamstyp.

På grund av språkutvecklingen kan man inte längre urskilja stamsuffixet ‑ija‑ i det moderna ordet herde. Men orden som ursprungligen hade ett visst stamsuffix har ofta samma struktur i moderna språk. I modern svenska har substantiven bland ija‑stammarna utvecklats till att sluta på ‑e, och de uttalas med grav accent, alltså betoning som i ànden (spöke) till skillnad från ánden (fågel).

Bland dessa ija‑stamsord med ordslut på ‑e finns egennamn (som Sverre), eller benämningar på personer med en viss verksamhet (som herde). Andra ija‑stammar är kollektivord som böke (flera bokar, bokskogslund). Dessa ord har samma struktur (två stavelser, slutar på ‑e), eftersom de är ija‑stammar.

I vetenskap och undervisning indelar man orden efter ordstam för att systematisera ordförrådet och rekonstruera språkutvecklingen från förhistorisk tid. Orden i en viss ordstamsgrupp böjs på samma sätt, så om man anger att ett substantiv till exempel är en ija‑stam av ett visst genus, behövs oftast inte ytterligare information om ordets böjning. Denna artikel beskriver främst ija‑stammar i nordiska språk. I nordisk språkvetenskaplig litteratur betecknas denna ordgrupp ibland med den alternativa, synonyma benämningen ia‑stammar.

Många medeltida nordiska ija‑stammar har återupplivats i nysvenska efter att orden dog ut i svenskan. De återupplivade orden är ofta namn. Orden har givits en nysvensk form på skiftande sätt. Stundom har de fått former som strider mot den förmodade ljudlagsenliga formen på ‑e med grav accent; till exempel har Sleipner blivit vanligt i stället för Slepne. Läs mer