Johan Bergman

Fra Wikipedia, den frie encyklopædi
Gå til: navigation, søg
Johan Bergman 1929

Johan Bergman (i riksdagen kaldet Bergman i Stockholm) (6. februar 1864 i Tydje socken i Älvsborgs län - 18. august 1951 i Stockholm) var en svensk professor i arkæologi og politiker (folkpartist). Han var far til Sten Bergman og Gösta Bergman.

Liv og gerning[redigér | redigér wikikode]

Johan Bergman, som kom fra en bondefamilie, blev fil.dr. ved Uppsala universitet 1889 på en afhandling i latin. Han studerede desuden arkæologi i Grækenland og Italien 1895-1896. I 1891 grundlagde han Djursholms samskola, hvis rektor han var 1891-1892 for at der efter blive skolelærer i Vänersborg 1892-1896, Norrköping 1896-1901 og ved Stockholms högskola 1901-1919 og 1922-29. Årene 1908-1929 var han lærer ved Stockholms søndre latinskoleværk.

Professor i Estland[redigér | redigér wikikode]

Årene 1919-1923 var han professor i latin og klassisk arkæologi ved universitetet i Dorpat. Han fik professortitel i Sverige 1930.

Fortaler for afholdsbevægelsen[redigér | redigér wikikode]

Bergman var svensk riksdagsmedlem i första kammaren for Värmlands läns valgkreds 1918-1919 samt 1923-1941. I riksdagen tilhørte han Frisinnade landsföreningens riksdagsgruppe Liberala samlingspartiet efter den liberale partisplittelse Frisinnade folkpartiet og fra 1935 det genforenede Folkpartiet. I riksdagen var han blandt andet viceformand i førstekammerets første tilfældige udvalg ved mødet i 1919 samt medlem i bevillingsudvalget 1925-1933. Han var desuden formand for riksdagens nykterhetsgrupp (rigsdagens afholdsgruppe) 1933-1941. Som riksdagsmedlem var han især engageret i alkoholpolitik samt i uddannelsesspørgsmål.

Johan Bergman var en af sin tids mest fremtrædende personer i afholdsbevægelsen; han var en af stifterne af Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund 1888, blev 1911 superintendent for verdenslogen af Godtemplarordenen og var 1907-1937 bestyrelsesformand i det Lausanne baserede internationale byreau mod alkoholisme. Han udgav også et stort antal afholdspolitiska skrifter.

Forfatter og oversætter[redigér | redigér wikikode]

Sammen med Emil Svensén forfattede Johan Bergman også en omfangsrig verdenshistorie på svensk i otte bind; Världshistorien berättad för svenska folket, (1901-1907). Han oversatte også blandt andet Rousseaus Émile og middelalderlig latindigtning.

Familie[redigér | redigér wikikode]

Johan Bergman var søn af hemmansägare Nils Andersson og Sofia Andersson (født Engelbrektsdotter). Han blev gift i 1891 med læreren Kerstin Henriksson, datter till af Henriksson og Kristina Henriksson (født Andersson).[1]

Forfatterskab[redigér | redigér wikikode]

  • Carmina latina (1890; 2. uppl. 1898)
  • Den svenska nykterhetsrörelsens historia från forna tider till våra dagar (1893; 3. uppl. 1913)
  • Dikter (Wettergren & Kerber, 1894)
  • På klassisk mark (2 band, 1896 och 1906-1908)
  • Dikter. Ny samling (Wahlström & Widstrand, 1899)
  • Pompeji: dess förstöring genom vesuviuseruptionen år 79 e. Kr. och dess återuppståndelse i nyare tid (Bohlin, 1900; 3. uppl. 1925)
  • Världshistorien, berättad för svenska folket (tillsammans med Emil Svensén, Bohlin, 1901-1907; 5. uppl. 1922-1924)
  • Dikter. Saml. 3, Saga och sång: nya dikter (Wahlström & Widstrand, 1912)
  • Svecia Latina: valda prov på svensk medeltidslatinsk och nylatinsk litteratur (1918)
  • Prudentius: der grösste christliche Dichter der Altertums (1921)
  • Prudentii carmina (textkritisk upplaga utgiven på uppdrag av Vetenskapsakademin i Wien 1926)
  • Hågkomster från skiftesrika levnadsöden i Sverige och främmande länder (Norstedt, 1943)

Oversættelser[redigér | redigér wikikode]

  • Jean-Jacques Rousseau: Emil eller Om uppfostran (Emile ou de l'éducation) (Göteborg, 1892)
  • Prudentius: Fornkristna hymner (Wettergren & Kerber, 1894; 3. uppl. 1916) [Belönad med Letterstedtska priset för översättningar 1895]
  • Ur medeltidens poesi (1899)
  • Ur forntidens sång: ett urval ur antikens diktning, företrädesvis den lyriska, i svensk tolkning (Ljus, 1908)
  • Seneca den yngre: Om lifvets korthet: om lifslycka - om själens ro - valda bref (De brevitate vitae) (Björck & Börjesson, 1912)
  • Platon: Två dialoger: Sokrates' sista samtal och hans död (Kriton och ur Faidon) (Björck & Börjesson, 1918)
  • Johannes Brovallius: Den första biografien öfver Linné: Curriculum vitae Caroli Linnaei (för första gången utgifven på svenska språket af Johan Bergman) (Norstedt, 1920)
  • Vergilius: Sagan om Aeneas (Aeneis) (Norstedt, 1921-1923)
  • Thomas a Kempis: Om Kristi efterföljelse (De imitatione Christi) (Diakonistyrelsen, 1934)
  • Antikens poesi: från äldsta tider till folkvandringstidevarvet (Ljus, 1945)
  • Sofokles: De sju bevarade dramatiska verken (Norstedt, 1947-1948)

Salmer[redigér | redigér wikikode]

Johan Bergman virkede også som oversætter af digte, blandt andet af Nicolaus Hermannis Birgittahymn Rosa rorans bonitatem fra latin til svensk under titlen Ros, den himmelsk dagg bestänker.

Han bearbejdede også den svenske oversættelse af salmen Dies irae 1920.

Noter[redigér | redigér wikikode]

  1. ^ Vem är det: svensk biografisk handbok. 1939, (Norstedt, 1939), s. 75-76

Litteratur[redigér | redigér wikikode]

  • Svensk uppslagsbok. Malmö 1939
  • Tvåkammarriksdagen 1867-1970 (Almqvist & Wiksell International 1990), band 4, s. 387-388
  • Värmländskt porträttgalleri omfattande Värmlands län och Karlskoga bergslag, red. Major B. Billman, Waldemar Zachrissons boktryckeri, Göteborg 1926 s. 20

Eksterne henvisninger[redigér | redigér wikikode]